Wikipedia

Tidigare ledamot av Sveriges riksdag
Lars Leijonborg
Parti	Folkpartiet liberalerna
Mandatperiod(er)	1979 (ersättare) 1982 (ersättare) 1985–1988 1988–1991 1991–1994 1994–1998 1998–2002 2002–2006 2006–2009
Valkrets	Stockholms län
Uppdrag i riksdagen:
Ordinarie ledamot 1985–2009 Suppleant i Finansutskottet 1988–1990, 1994–2006 Ledamot av Finansutskottet 1991–1994 Suppleant i Konstitutionsutskottet 1994–1997 Ledamot i Utbildningsutskottet 1984–1991 Suppleant i Utrikesutskottet 2002–2004 Ledamot i EU-nämnden 1995 Ledamot i Krigsdelegationen 1991–2006 Suppleant i Nordiska rådets svenska delegation 1998–2006 Ledamot i Talmanskonferensen 1991–1997 Suppleant i Utrikesnämnden 1991–1994, 1998–2002 Ledamot i Utrikesnämnden 1994–1998, 2002–2006 Suppleant i Riksbanksfullmäktige 1990–1991
Utskottsordförande i:
Ej ordförande i något utskott
Yrke/Titel	Socionom
Födelsedatum	21 november 1949 (60 Ã¥r)
Födelseplats	Täby, Stockholms län
Webbplats	folkpartiet.se

Lars Leijonborg svarar på frågor efter att ha talat i Nordstan i Göteborg under valkampanjen 2006.

Lars Erik Ansgar Leijonborg, född 21 november 1949 i Täby i Stockholms län, är en svensk politiker (folkpartist). Han var partiledare för folkpartiet liberalerna under åren 1997–2007 samt statsråd och chef för Utbildningsdepartementet (utbildningsminister) 2006–2007. Efter sin avgång som partiledare var han högskole- och forskningsminister i samma departement till 2009.

Leijonborg är socionom och var riksdagsledamot 1985-2009. Han var åren 1992–2004 gift med folkpartipolitikern Lotta Edholm. Han har två söner och är bror till Ingemar Leijonborg.

redigera Biografi

Lars Leijonborg växte upp i Solna utanför Stockholm, som son till socialinspektören samt pastorn i missionsförbundet Axel Leijonborg (1908-1999) och Svea, född Nilsson (1914-1992).

Leijonborg tog studentexamen i Solna 1968. 1971 valdes han till ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund (nuvarande Liberala ungdomsförbundet) efter en omröstning mot dåvarande ordföranden Per Gahrton. Han var sekreterare i förvaltningsutskottet för Stockholms läns landsting 1973-75 och blev sekreterare i partiordförandes kansli 1976.

Efter sin ordförandetid avslutade han sina studier och tog socionomexamen 1974. Hans skriftliga examensarbete behandlade Bangladeshs grundlag.^{källa behövs} Efter studierna var han verksam som politisk tjänsteman, politiker, journalist och konsult. 1976 blev han pressekreterare Ã¥r dÃ¥varande utbildningsministern Jan-Erik Wikström. Han var dessutom bland annat partisekreterare 1979-1982, grundare och chefredaktör för tidningen NU 1983–1984 och konsult pÃ¥ Svenska ManagementGruppen 1984–1990.

År 1985 valdes Leijonborg in i riksdagen och fem år senare, 1990, valdes han till andre vice ordförande för folkpartiet. Efter valet 1991 blev han folkpartiets gruppledare i riksdagen. Den 15 mars 1997 valdes han slutligen till partiledare, efter Maria Leissner.

De första åren som partiledare blev besvärliga; partiet kämpade med låga opinionssifror och låg synlighet i massmedia, särskilt jämfört med moderaterna. På en partikongress gjordes ett öppet försök att avsätta honom, men Leijonborg lyckades med knapp nöd bli omvald. Något år senare vände det, och partiet och Leijonborg lyckades omdefiniera sin profil. I valet 2002 fick Folkpartiet stor framgång - det talades om Leijonborgeffekten, och partiledaren fick smeknamnet Leijonkungen i media. Framgången berodde förmodligen på en politik (framtagen av bl a Mauricio Rojas) där krav ställdes på att invandrare skulle tvingas lära sig det svenska språket.^[1] Partiledaren agerade också med en större säkerhet än tidigare.

Både i politiken och i yrkeslivet har Leijonborg arbetat med förnyelsen av den offentliga sektorn. Vidare har han engagerat sig i skolpolitik och mediafrågor och var drivande i besluten om fri radio i Sverige. Han tog även initiativet till den författningsreform som innebär längre mandatperioder och personval. På senare år har han ägnat sig mycket åt ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik.

Politiskt sett anses Leijonborg ha omdanat folkpartiet från "snällismen" (en socialliberal attityd med starkt stöd för generell välfärd) mot en mer kravställande riktning. Han diskuteras i det avseendet ofta i motsättning till Bengt Westerberg. Influenser anses bland annat ha hämtats från danska Venstre. Det "skattestopp" som folkpartiet gick till val på 2006 hade som exempel några år tidigare fungerat väl för Venstre i den danska valrörelsen. Leijonborg har dock vid flera tillfällen förnekat ytterligare kopplingar till de danska liberalerna.

I regeringen Reinfeldt, som tillträdde 6 oktober 2006, blev Leijonborg statsråd med ansvar för högskole- och forskningspolitiken samt chef över utbildningsdepartementet. Han var dessutom ordförande i Globaliseringsrådet fram till att rådet lade fram sin slutrapport den 25 maj 2009. Han var även tillförordnad kulturminister några dagar i oktober 2006.

Under våren 2007 visade allt fler av partiets länsförbund att de inte stödjer Leijonborg som partiledare. Efter att länsförbundet i Stockholm anslutit sig till dessa kritiker meddelade Leijonborg den 23 april att han inte ställer upp till omval som partiledare vid folkpartiets landsmöte i september 2007.^[2]

I samband med att Leijonborg avgick som partiledare för folkpartiet övertog hans efterträdare Jan Björklund posten som departementschef. Leijonborg utsågs till biträdande utbildningsminister med titeln högskole- och forskningsminister. Han meddelade den 11 juni 2009 att han skulle lämna regeringen så fort en efterträdare utsågs.^[3] Detta skedde den 18 juni då Tobias Krantz tog över statsrådsposten. Leijonborg avsade sig då också posten som riksdagsledamot efter nästan 24 år i riksdagen.

12 mars 2010 föreslogs Lars Leijonborg bli ny ordförande i Utbildningsradion. Detta efter att det inte gått att nå enighet kring att han skulle bli ny ordförande i Sveriges Radio.

redigera Spionaffären

Huvudartikel: Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006

Den 3 september 2006 avslöjades ett dataintrång i socialdemokraternas intranät Sapnet^[4], vilket hade spårats till en ledande företrädare för Liberala ungdomsförbundet. Leijonborg blev hårt trängd då det strax efter avslöjandet visade sig att partisekreteraren Johan Jakobsson i ett halvår hade vetat om att intrånget ägt rum, men Leijonborg hävdade bestämt att han inte känt till något om det innan avslöjandet kom.

Det visade sig även senare att inloggningsuppgifterna hade bytt ägare på frivillig basis mellan personen i det Liberala ungdomsförbundet och en person i SSU.

redigera Referenser

Noter

1. ^ http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_1717473.svd
2. ^ Alexandra Hernadi, "Leijonborg avgår i höst", Svenska Dagbladet 23 april 2007
3. ^ "Allt roligt måste ta slut någon gång", SR Ekot, 11 juni 2009
4. ^ "Ny spionskandal mitt i valrörelsen". Expressen. 2006-09-04. http://expressen.se/expressen/jsp/polopoly.jsp?a=673645. 

Källor

• Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 177
• Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2005

redigera Externa länkar

• Lars Leijonborg (fp) – Riksdagen
• Regeringskansliet – Lars Leijonborg